jag sitter över hundra mil bort. hundra mil bort från den värld som just nu håller på att falla i bitar, vilket alldeles snart kommer att påverka även min värld. det är över hundra mil till dit jag egentligen skulle vara nu och till de enda människor jag vill vara med. telefonsamtal funkar inte så det får bli det näst bästa; att skriva. det funkar alltid hyfsat bra, så länge jag håller mig inom ramen för vad som är tillåtet att tänka på och inte. ett fotsteg utanför och jag är körd.

jag visste att dagen skulle komma och att den inte alls var långt borta. jag visste, men ändå blir jag så chockad. jag blir samtidigt så jävla förbannad att jag bara vill slå någon och hitta på ursäkter för att skrika på någon och svära som bara den. för det är inte så att man bara försvinner när lågan brinner ut. man kan inte lämna ett avtryck och sedan försvinna för att inte förvalta det. fanders förbannelse, jag vill bara skrika.

I LOVE YOU LIKA A LOVESONG

hösten, årstiden som för med sig fina färger och mysiga kvällar med ljus, filtar och goda teér. klädmässigt är det favoritårstiden. härliga murriga färger, stickade tröjor och härliga skor. hösten i norrland är ofta kort. löven blir snabbt färgade för att ännu snabbare falla till marken som underlag för snön som väntar runt hörnet. södern är helt olik. här är den härliga färgen långvarig och löven håller sig kvar ett tag till. faktum är att de fortfarande är i det gula förstadiet till fött och rost samtidigt som det ligget snö på marken hemma. det är fascinerande. till våren kommer jag att få vitsippor här lagom till påsk för att då åka hem och köra skoter. flytten till linköping var en perfekt kombination av två världar jag älskar. faktum kvarstår dock, jag har inte den blekaste om hur man klär sig. hemma var den dubbelfodrade jackan med pälskrage svaret på allt, här finns det olika svar beroende på ekvationen väderutslag+humör=typ av jacka.

GOLD DIGGER

ny kurs orsakar mos i min skalle. makroeknomi och BNP hit och inflation och kurva dit. hade detta varit gymnasiet, när jag fortfarande bodde hemma, hade jag som plåster på min ömmande hjärna skickat efter en order till H&M. nu är det ju så att jag inte bor hemma längre. för den delens skull har jag även blivit belönad med förmåner. förmåner så som att betala lägenhetshyran, handla mat, betala försäkringar, tanka bilen, internetkostnader.....allt detta har den gemensamma nämnaren kostnad/utgift. utgiften är det jag betalar i affären, kostnaden är att äta upp det jag handlade i affären, sånt som jag så fint fick lära mig på ekonomin = hushålla med knappa resurser. vuxenlivet skrattar mig och mitt CSN bidrag rått i ansiktet.

UNLOCK THE DOOR

gör min första dunder förkylning på egen hand och nu så här mitt i verksamheten så känns det som om jag vill ta det viktigaste med mig, ta tåget till sthlm och sedan hoppa på ett plan hem för att inte komma tillbaka. det är inte meningen att man ska uthärda en förkylning i klass med denna på egen hand. ingen som ger en sympati. ingen som lagar soppa eller ens springer till affären för att åtminstone köpa soppa. ingen som masserar den ömmande nacken eller kokar te. just nu känns det som för mycket begärt att få ett uns av hopp om överlevnad. såna här stunder känns det jobbigt att inte ha sina föräldrar. hade det inte varit för att jag varit så matt av denna förkylning så hade jag förmodligen släpp en tår eller två fria. för den som inte förstod så är det väldigt, väldigt, jag kan inte understryka det nog, men väldigt synd om mig.

IT IS COLD OUTSIDE

hösten börjar knacka på dörren. jag känner det på morgonen genom den virkade halsduken. jag märker det när jag tänder laporna. jag ser det på alla färger i trädkronorna och jag luktar den på morgonen. den fräscha luften som renar det gamla för att introducera det nya.

OH OH I WANT SOME MORE

det som var blad det värsta med att flytta var att lämna en vänskap kvar i jauret. den vänskapen som resulterade i en kärlek och ett band som kommer hålla ända tills skrynkliga dagar på senhösten. ett band som nu upprätthålls via facebook kommentarer och långa kvällssamtal som slutar med en lite skakig röst och snörvel. fislisa, du har en plats i mitt hjärta som ingen man någonsin kommer kunna konkurrera om. för vänskapen vi har är av den finaste sorten, jämför man med choklad skulle vi vara marabou premium dark chocolate och i tårtväg en bröllopstårta med minst femtioelva lager. vänskapen som aldrig tog slut.

MINNEN FRÅN FÖRR

vem kunde tänka sig att man i ett litet samhälle, bara 5 mil bort, skulle finna en svunnen tid. besökte Vadstena och, likt alla turister (förmodar jag), besökte vi Vadstena kloster. löven färgar sig färgglada och täcker fint det gröna gräset, ute över vättern börjar flyttfåglarna sin långa resa ner till solen och längs strandpromenaden kom en nunna och gick. "ska du egentligen finnas", var min första tanke innan jag han ångra det och börja fundera på om hon kunde höra mina tankar innan det abrupt avslutades av ett skratt och ett "är du egentligen så här dum?" (allt detta i mitt huvud, vill jag bara tillägga) det kändes som om det var fel i tiden. att jag smög upp min moderna Xperia arc för att fota medans en guds kvinna från svunna tider gled förbi i sin dräkt och huvudbonad. ibland är livet bra konstigt, lite salt och sött på samma gång som för att neutralisera allt.

FADE INTO DARKNESS

den där skamliga saken som hände härom veckan, skulle jag aldrig berätta om det inte vore för att någon annan berördes av den. jag gör, enlig mig själv, sällan fel. när man då väl för det bekräftat, att det ibland kan bli fel tar det väldigt hårt. så lyssna nu noga, det här kommer inte ofta:

det blev tisdag och jag skulle åka hem till norrland. för att jag skulle åka tidigare än planerat så var jag tvungen att lämna in några arbeten på skolan innan avresa. så jag tog bilen och körde iväg. det var en fin morgon, och på radion så spelades Aviccis fade into to darkness och jag sjöng med i högsta hugg, växlade upp i femman och rätt som det var stod jag plötsligt på campusparkeringen. självklart fanns det inte en enda ledig parkering. pulsen ökade och jag sneglade på klockan, fan nu brinner det i skogen om du ska hinna med bussen till tåget till planet till mamma, hann ja tänka. tur som få förunnas hittade jag en parkering. parkade saaben fort som rackarn och sprang in med min uppsats. till saken hör den att en del parkeringar på campus måste man betala för, och de är de som står närmast entrén. nöjd som få över att inte behöva gå så långt, för att jag parkerade nära entrén, gick jag tillbaka ut i bilen, satte mig och vred på tändningen när lappen fångade mitt öga. under vänster vindrutetorkare satt den. den gula lappen signerad lapplisa som kom att kosta mig 400 kr istället för de 3 kr jag skulle ha betalt för parkeringen.

BETTER IN TIME

om en vecka ska en skrivuppgift vara inne. uppgiften är på 5000 ord vilket gör den större än mitt PA-arbete. och så sitter jag i norrland. hemma på lugna gatan i min säng och bara filliderar och mår. jag tar mig inte för skrivandet riktigt än, även fast jag kan känna av lite panik. men jag arbetar bäst under stress och i mitt lugna jag på sängen så utövar jag förarbetet. snart är det dags, men bara snart. först ska jag dricka kaffe i lugn och ro.

VART JAG MIG I VÄRLDEN VÄNDER

jag delar gärna med mig och lägger ner mig själv i många andra människor, på ett bra sätt vill jag gärna tro. det blir då jobbigt när jag bryter ner mitt hjärta och lämnar en bit åt alla nära och kära. lämnar en liten bit här och en liten bit där. jag gör det så gärna och ångrar ingenting. men ibland, när man inser hur väl man är involverad i andras liv, då blir det jobbigt när det börjar gå dåligt får den. sitt "skötebarn".

ROSES ARE RED AND VIOLETS ARE BLUE

en värld har rasat samma för mig idag. något som varit självklart för mig sedan små flickben, sedan man började fantisera om den där vita tyllbakelsen och lekte mamma, pappa, barn. jag skyller det på alla kärleksfilmer som finns. jag skyller min sammandrabbning då dom, kärleksfilmerna. jag har, sedan flickeben levt i en värld där jag varit helt säker på att när mannen friar, så görs det romantiskt eller åtminstone roligt, något att minnas. jag har då även haft det väldigt klart för mig att att det enbart kvinnan som får ringen, varför skulle mannen köpa en åt sig själv också? när man då sedan gifter sig, det är då mannen får sin ring, för så är det ju på filmerna. där kom dock verkligheten in och satte stopp för allt. för tydligen, så enas man om att man ska förlova sig och sedan skaffar man ring tillsammans. sen får enbart kvinnan ring i kyrkan. men i vilken film är det så? en hel värld har rasat samman för mig. turen var den att mamma idag förklarade hur det gick till, så att jag nu inte får en chock då dagen kommer och diskussionen om förlovning kommer på tal istället för ett knäande på en restaurang eller ring i min tårta.

WE WERE SITTING ON TOP OF THE WORLD

det är härligt, hur man kan lämna ett liv för att åka iväg till ett annat. sen är det minst lika härligt att återvända till det lämnade livet. allt är som vanligt. husen står där de alltid stått och man hälsar som vanligt på allt som rör sig. efter lite artighetsfraser så som "vad gör du nu då" och "ja men ,hu trivs du då?" så var allt som vanligt. samma speedade tonläge när man berättar om det nyaste och samma miner när man hör om det överraskande. det är fantastiskt hur man kan lämna allt för en stund och sedan återvända och allt är precis som det alltid varit. precis som om man aldrig ens for iväg. att man kan komma hem till en johanna i en röd volvo och återuppta det som man en gång lämnades öppet.

imorgon sätter jag mig på ett plan som flyger mig hem till jauret. hur fint linkan än må vara så är arvidsjaur alltid "hemma" för mig. jag ska även åka till daikan för att ta upp kontakten med älgstråket 1. jag och bössan hoppas på fint väder, bettan och jag. sen är det även dags för en uppdatering på skvallerfronten. jag är ingen skvallertacka så men det finns inget som klår en kväll med tjejerna, något att tugga på och prat om vad som händer, det senaste, nyaste, hetaste skvallret. något säger mig dock att den tiden börjar vara förbi för att istället lämna plats för mer vuxna frågor så som vad gör du nu för tiden och kommentarer så som men gud vad länge sedan man såg dig!

Detta inlägg dediceras till Lisa Johansson, min bästaste kompis.

FANTASY

linköping. stadernas stad. jag trivs så bra. innan jag packade de sista plaggen och sov sista natten i mitt flickrum kände jag ett uns av ångest. kommer jag att bli bortglömd? går livet vidare utan mig i jauret? jag kan med handen på hjärtat erkänna lite ångest och separationssvårigheter. men nu är som allt bortblåst. nolle-p öppnade dörrarna för vad som kommer att bli fyra helt underbara år. människorna är roliga och många (har aldrig förr haft en sån stor klass), festerna är inte som de på lappis och storstadslivet är riktigt underbart sen är lokaltrafik riktigt bekvämt och statstrafik som en karusell. jag älskar linköping och jag bara mår. men ibland kommer det sentimentala stunder, fast det är inget som lite bakning inte kan lösa. sen kan man tolka det hur man vill då vår frys är överfull av bakverk. men med handen på hjärtat igen så tror jag att jag skolat om lite grann, det bor nog en storstadsbrutta inom mig ändå.

Tyska SPREK

THOUGHTS FROM ARGENTINA

under gymansietiden hade jag en given roll. det var resultatet av något jag provat fram under några år. det var även resultatet av min självkänsla, självrespekt och självkännedom, en mognadsprocess. jag är en som vill ha koll på vad som händer och helst av allt hålla i pekpinnen. jag var säker i min roll och trivdes som fisken i vattnet. på universitet är allt annorlunda. de flesta har samma eller liknande mål som mig vilket gör att det helt plötsligt finns många som vill hålla i pekpinnen och hålla koll. jag har blivit uppmuntrad till att pröva på olika roller inom de grupper vi har, och jag har gett de ett ärligt försök. men innerst inne vet jag det redan. jag är en ledare. det är av naturen. visst lånar jag gärna ut min pekpinne och delar med mig av rampljuset, men jag hittar alltid tillbaka till ledarrollen. och jag trivs fortfarande som fisken i vattnet.

LET IT RAIN OVER ME

det regnar i linköping och jag kokar köttfärssås på älgfärs. just nu är anton här och just nu mår jag bra. imorgon klockan åtta har jag seminarium och på eftermiddagen kommer vår inneboende. på onsdag om en vecka åker jag hem på semester. bara för att uppdatera....

WE COULD HAVE HAD IT ALL

ni där hemma får lida. en mamma som vill veta minsta rörelse jag gör för att dämpa saknaden. en kompis som i saknad skickar kärleksförklaringar. det är så det blir när man ena dagen går på fest i lakan för att dagen efter svänga sina lurviga i en handduk. då får kontakten med hemmafolket lida. vojnevojne, som pappa sa. saknaden är stor och meningen med detta inlägg är föga. kände bara att det var dags att ge ett livstecken från söder. livet i den nya världen, där jag bara mår som den.

THE LIFETIME OF AN ANCIENT

det finns hemförsäkring och den finns drulleförsäkring. det finns även trafikförsäkring och livsförsäkring. det finns också något som jag kallar för ensamhetsförsäkring. en försäkring så att man på äldre dar inte sitter ensam. så att man har en gubbe, lika skrynklig och härdad av livet som en själv. en som man kan berätta sina historier för men bilda nya med. en gubbe som med kärlek i blicken och lite lurigt flin säger att jag är fin trots den rynkiga ansiktet och de sönderbakade händerna, att mina bullar smakar bra även när jag är för gammal för att höra äggklockan ringa. en gubbe, som håller min hand på en parkbänk och pussar mig god natt på pannan. lite som the notebook fast tvärt om.

DON´T UNDERESTIMATE THE THINGS THAT I WOULD DO

att sitta 30 mil hemifrån mitt rum i den röda villan på lugna gatan är inte direkt omvälvande. att rummet i just denna stund håller på att plockas ner i kartonger, samtidigt som jag inte närvarar och tar farväl, känns däremot världsomvälvande. det känns jobbigt och tråkigt samtidigt som det känns spännande och roligt. jag spenderar nu min sista vecka i norrland med att fritera camembert på noliamässan. på torsdag går lasset ner till södern och på tisdag åker jag själv. jag är inte hlet hundra på att jag förstår hur det är att bo ensamen. jag är helt hundra på att jag kommer att ha hemlängtan. jag hoppas att jag kommer att trivas och jag tror att jag är den administrativa typen, den som klarar av skolgång och diverse pappersarbeten. med detta sammanfattat så ser det ut som om jag, efter allt, kan klara mig rätt så bra i söder.

RIVERSIDE

NOLIA, årets händelse. vart annant år i piteå och vart annat i umeå. har blivit befodrad till att fritera camembert så kavlingen lgger nukera bakom mig. den pensionerade bagaren har gjort sitt. sju dagar kvar. nedräkningen har börjat och jag har bränt mig på kokande olja två gången. lyckan i att inse att nolia håller på i 7 dagar till.