jag sitter över hundra mil bort. hundra mil bort från den värld som just nu håller på att falla i bitar, vilket alldeles snart kommer att påverka även min värld. det är över hundra mil till dit jag egentligen skulle vara nu och till de enda människor jag vill vara med. telefonsamtal funkar inte så det får bli det näst bästa; att skriva. det funkar alltid hyfsat bra, så länge jag håller mig inom ramen för vad som är tillåtet att tänka på och inte. ett fotsteg utanför och jag är körd.

jag visste att dagen skulle komma och att den inte alls var långt borta. jag visste, men ändå blir jag så chockad. jag blir samtidigt så jävla förbannad att jag bara vill slå någon och hitta på ursäkter för att skrika på någon och svära som bara den. för det är inte så att man bara försvinner när lågan brinner ut. man kan inte lämna ett avtryck och sedan försvinna för att inte förvalta det. fanders förbannelse, jag vill bara skrika.