UNLOCK THE DOOR

gör min första dunder förkylning på egen hand och nu så här mitt i verksamheten så känns det som om jag vill ta det viktigaste med mig, ta tåget till sthlm och sedan hoppa på ett plan hem för att inte komma tillbaka. det är inte meningen att man ska uthärda en förkylning i klass med denna på egen hand. ingen som ger en sympati. ingen som lagar soppa eller ens springer till affären för att åtminstone köpa soppa. ingen som masserar den ömmande nacken eller kokar te. just nu känns det som för mycket begärt att få ett uns av hopp om överlevnad. såna här stunder känns det jobbigt att inte ha sina föräldrar. hade det inte varit för att jag varit så matt av denna förkylning så hade jag förmodligen släpp en tår eller två fria. för den som inte förstod så är det väldigt, väldigt, jag kan inte understryka det nog, men väldigt synd om mig.