TO BE ORDINARY APART OR EXTRAORDINARY TOGETHER

dagen i alla hjärtans ära. egentligen ska det inte behövas, man ska kunna uppskatta varandra ändå utan att det är en dag per år som påminner om just det. som påminner om att uppskatta varandra, respektera varandra och att älska varandra. för det fina ligger egentligen i det spontana och det uppskattade ligger i det oförväntade. men i en hektisk vardag där allt ska flyta på i 110 km/h och gärna samtidigt, kanske vi behöver just en sån dag. en dag för extra omtanke och värme. för mig spelar det ingen större roll, för varje dag hela året om är du min. möjligtvis något mindre någon dag och andra dagar mycket mer. och det är de som egentligen spelar roll.

LIFE IS LIKE A BOX OF CHOCOLATS

You never know what you gonna get. Idag kom en chokladask med varma kramar från norr. Tur det var två lager, för der första är snart slut. Anthon Bergs choklad är som bilarnas bil, som en rolls royce.

Published with Blogger-droid v2.0.2

NO ONE KNOWS WHAT IT´S LIKE

jag är ingen pionjär, snarare långt därifrån. när man lever i ett modernt 2000-tal är det svårt att komma med något nytt då alla behov redan är tillfredsställda, alla tankar redan tänkta och alla marker redan trampade på. visst kommer det nya behov eftersom tiden ändras. det mest aktuella är att man inom snar framtid kan komma att jobba tills man är 75 år gammal. det både på gott och ont. själv har jag gått i skola hela mitt liv, det är allt jag vet av att göra. efter det väntar jobb, jobb resten av mitt liv. alltså kan man dela in sin livstid i två delar; förberedandet, vilket består av skola och sen slutförandet, vilket består av att jobba. så kort och gott består en människas liv av att födas, gå i skola, jobba och någonstans under vägen skaffa en partner och fortplanta sig för att sedan pensioneras. självklart lite grovhugget och inga större fel med det, men det är oftast så det är. för mig själv har jag dock lite mer storslagna planer. visst vill jag jobba och visst vill jag ha barn. men vägen dit ska inte vara någon annans lik. det ska vara min väg och det är jag som ska vara nöjd. pionjär eller inte må så vara, bara jag i slutet kan känna att jag är nöjd och att jag, efter hur många år det nu kan komma att bli, har gjort mitt för världen.

NEW YORK

det finns en serie som jag skulle kunna offra alla mina andra TV-timmar för. en serie som får mig må så bra, skratta för mig själv och uppskatta allt runt om mig. det är sex and the city jag pratar om. serien som på så många sätt påminner om mitt eget liv samtidigt som de inte kunde vara mer olikt de liv jag lever. den fångar allt och lämnar en värme efter sig. den där man kan se en fredagskväll i soffan, se mitt i natten när man inte kan sova. det är också den jag ser när jag saknar mina tjejer hemma. och inte för att vara så där barnslig och paxa karaktärer, men skulle jag beskriva mig själv i termer av SATC, skulle jag, utan tvekan eller skam, vara Charlotte.

SKRILLEX

det handlar om att vara bekväm i sig själv och med sig själv. sen spelar det ingen roll om man är bekväm i storlek x-small eller x-large. bekväm med större rumpa eller större mage, eller rent ut av båda samtidigt. det viktiga i alla lägen är att man själv är nöjd. på äldre och visare år har jag kommit att uppskatta mig själv mer och mer. men efter en flytt från det trygga hemmet i norr till pulserande storstadsliv i söder och tillhörande studentleverne med diverse fester och plugghets, så påverkas vikten. indirekt påverkas även mitt humör. kärlekskilona som så lätt smyger sig på leder till att de där fina jeansen inte längre går att knäppa, eller att den där oanvända bikinin skär in på diverse ställen. jag mår bra i mig själv och har inga direkt större komplex, men när min stora, fina garderob påverkas är det som att någon gett mig en kalldusch. när man har en sån utrustad garderob är det skam och fasa att inte använda den. därför är det nu dags. därför gör jag detta. därför springer jag tills illamåendet kommer ikapp mig. min motivation i det hela, är just jeansen som inte går att knäppa.

SÅ TÅGAR VI TILLSAMMANS BORT GENOM JÄMTLANDS GRÖNA ÄNGAR

Fick för mig att jag skulle rensa skrivbordet så jag är redo för ytterligare en vecka med mycket flitigt pluggande. en rensning av skrivbordet utvecklades till en rensning av datorn och tillhörande extern hårddisk. under min rensning snubblade jag över gamla bilder. bilder som var så gamla att jag var så ung att jag trodde att en blondering på mig som brunett, kunde bli något annat än orange. med det oramge håret som lyste upp var och varann bild hittade jag andra bilder som väckte helt andra känslor. där satt jag, överöst av minnen och tillhörande känslor som fick det att tåras i mina ögon. tiden går men känslan består, den lilla tomhet som ekar lär aldrig sluta eka. visserligen kommer det ibland eka mindre och andra gånger kanske mer. men det är okej. det är okej att sakna, även om saknaden i sig smärtar, så är det okej att sakna och att stanna till för att minnas.

UNDER YOUR SPELL

när glädjen kommer som ett brev på posten kan man inte annat än hänge sig åt känslan. hänge sig åt varenda lilla mikropartikel med glädjerus och bara njuta. för när glädjen är som störst är den som finast. när den kommer oväntad är den som bäst. hur den än kommer och när den än kommer är glädje alltid glädje, och glädje är känslan av att leva.

DESIRE FOR THE UNKNOWN

sitter mitt i ett vakuum. det är varken eller. varken vinter eller sommar, det är en konstig blandning som lämnat mig mitt emellan två årstider trots att almanackan lovar vinter. kvicksilvret har just så pass slagit över till minus, solen skiner, jag skrapar bilrutor, har inte långkalsonger, fryser, svettas. finns igen rim och reson i det söderländska klimatet. så åter igen står jag oförstående och handfallen. ett som dock är precis som det alltid brukar vara, är att längtan efter sommaren växer starkare och starkare för var dag som går. solens svaga strålar som vittnar om brunbrända ben och dopp i havet känns aldrig så lockande som när det inte går att nå.

NIGHTCALL

ett biljettsläpp slutar med en middag, som slutar med lite oplanerad alkoholförtäring, som förmodligen (om jag känner mig själv+sällskap) sluter på dansgolvet. det är tisdag. det är så fel. men jag är student. mer behöver jag inte säga.

ELECTRIC FEEL

det finns långa vägar och det finns korta. det kan vara grusiga eller asfalterade, krokiga, raka, guppiga, enskilda eller allmänna. huvudvägar och motorvägar. så länge vägen är rak är det inga problem att köra. det är när det blir lite grusigt eller kurvigt som man ibland måste sakta ner. efter att tag kommer man även till korsningar eller avfarter. det är då det börjar bli lite klurigt att köra. välja rätt väg, gå ner i rätt växel för att sedan accelerera upp igen till tillåten fart. men för varje avfart kommer det en påfart. grejen är dock den att när det gäller sån här körning finns det ingen back på bilen. det finns heller ingen karta att följa. men så länge man själv är föraren spelar det ingen större roll. copilots kan man byta ut längs vägen så länge man själv håller i ratten. alla vägar bär till rom, har jag hört. sen kan resan dit varieras till det oändliga.

AND SO IT GOES

det kommer en tid för allt. det är så man får se det. det kommer en tid då man klarar tentan och det kommer en tid då man måste plugga till den. oftast vill man gärna ha bråttom fram. hoppa över vissa episoder eller pausa mitt i en annan episod. tiden är dock det enda man inte kan påverka. alla har vi 24 timmar per dygn, sju dagar i veckan, 12 månader per år. mer eller mindre än så är det inte. sen är det upp till var och en hur man väljer att spenderas dessa. det är dock en helt annan fråga vilket bara samvetet kan svara på. så i slutändan är det bara att passa tiden eller bli lämnad efter.

TONIGHT IS THE NIGHT

fick ett samtal som slutade med ett besök över veckoslutet. två barnkamrater som återses och går på affär efter affär, pratar minnen in till sena natten. pratar om legoskalahuset som blev mer nött än något annat, om snötunneln som var av deluxemodell, om det saknade landet spanien och lagar mat med asiatisk sting.

THIS IS WHAT WE ARE MADE OF

man kan se det som en hyllning. eller kärleksförklaring. man kan se det som en förkunning. grejen är den att jag har en riktigt bra vän. en sån där vän som man kan ringa mitt i natten och bara prata med. en som man kan skratta så mycket med så man tror man ska då av syrebrist samtidigt som man känner att "äh, det gör inget" för att man har så kul och känner sig så levande. en sån där vän som helt plötsligt står i mitt kök, 100 mil hemifrån, för att säga grattis på födelsedagen. det är min vän lisa jag pratar om. min allra bästa vän lisa som är så mycket av mig att man kan börja aningar av schizofreni i mitt beteende. med detta sagt vill jag påminna dig om vilken fantastisk människa du är samtidigt som jag vill säga grattis till mig själv som har dig som vän!

På med fighterfacet

WAKE UP SUNSHINE

ibland blir man rädd för sig själv. efter tjugo års tid som spenderats, främst med mig själv, kan man tycka att jag borde känna mig själv utan och innan. så därför borde jag känna igen vissa symptom. de som smyger sig på på morgonkvisten då väckaren ringer. jag har alltid praktiserat läran att man ska upp direkt, inte ligga kvar och känna hur skönt det är. lite som att rycka bort ett plåster, eller vaxa benen, det ska göras fort, är smärtsamt en kort stund och känns sen helt okej. fenomenet som nu börjat spöka är snoozeknappen som lovar extraminuter i sängen. jag är hooked, vilket leder till en ytters plågsam morgon då jag först känner hur skönt det är för att sen rycka upp mig ur den varma sängen. när jag väl är uppe kommer nästa smärtchock, jag är sen och måste med min trötta kropp stressa fram. kontentan är att jag lurar mig själv. lurar mig själv till en kort njutning för att sen ha en risig dag pga att jag stressade. svart på vitt ser jag hur fel det är. så med facit i handen ska jag agera. ibland behöver man helt enkel ett wake up call. med det sagt går jag nu och byter signal på alarmet.

DEUTSCHLAND ÜBER ALLES

som för att fira att tyskaperioden är över avslutar vi med en resa till Hamburg. som för att fira att jag fick högsta betyg på den muntliga delen, kan jag lugnt beställa en öl utan att säga fel i ölets förlovade land. men som med alla resor uppstår nu den eviga kampen mot resväskan som denna gång inte får överskrida 55x40x20 med en vikt av 10 kg. nog brukar vi kunna ha våra fadäser, jag och min väska, men efter ikväll vet jag inte om vi kan förlåta varandra....

HAPPY BIRTHDAY TO ME

så blev det även min tur att fylla tjugo. det var utan mamma och pappa. det var inte hemma på borrgatan som de andra nitton gångerna. det var heller inga ljus på tårtan. men med mig fick jag ha lisa. en fislisa som hade åkt över hundra mil för att gratta mig. en fislisa som höll på att ge mig en allt för tidig hjärtattack när hon kom instormandes i köket med skorna på. såmed handen på hjärtat kan jag villigt erkänna att jag saknade det traditionella samtidigt som det var dags att lämna tårtan på borrgatan för nyare traditioner. efter nitton gånger kan man tycka att det borde räcka...

SVALKAR VINDEN

norrlänningen inom mig har en mycket svår inre kamp. hela min så kallade kognitiva världsbild har blivit så illa rubbad. en kväll när jag gick och la mig var det vitt ute, inte alls konstigt. konstigare blev det när jag nästa dag klev upp tidigt, så tidigt att det fortfarande var mörkt ute. väldans mörkt var det. snön var borta. under mina allt för korta sju timmars sömn hann den efterlängtade linköpingssnön försvinna. och med den försvann så klart minusgraderna. nu är gräset grönt igen. det är plusgrader. det regnar ute som om det vore september fast vi är i mitten av januari. aldrig förr har jag varit med om det. som den insnöade norrlänning som jag hittills varit, är jag nu en norrlänning med grönt gräs. efter allt så verkar de som om gräset är grönare på andra sidan, i alla fall andra sidan av Sverige. enda trösten jag har är att jag innerst inne vet att arvidsjaur fortfarande ligger inbäddad i vit och fluffig snö.

DISTURBIA

skrev en tenta. det gick bättre än förra gången, men det är en relativ term. det vanliga efter en tenta brukar vara ett horisontellt soffläge med dosan i handen och självsympatin på högsta nivå. eftersom att det är en ny tenta redan imorgon verkar sympatikvällen får vänta till imorgon. rackarns, jag som småtrivs i soffan och är skrämmande bra på att tycka synd om mig själv.....

SNÖ

IS-lM, AS-AD, känns som om jag nu kan lösa världens alla ekonomiska problem. plugget går framåt, redbull och kaffe förtärs, spotify rullar och skjortan XL är på. sitter dessutom i köket. det är som mitt ställe i hemmet, där jag känner mig som mest hemma. även fast jag har ett eget rum, med ett högst fungerande skrivbord, inrett enligt mina innersta tankar är det ändå köket som gäller. här finner jag rätt mode.

I DO LOVE MY MA AND PA

tillbaka i linköping känns allt uppochner. har gått från noll i fart till 3ooo varv på femmans växel. plugg på plugg på tvättning på städning. att fara hemmifrån efter tre fina veckor smärtade mer än vad jag anade. fast samtidigt hinner jag inte tänka så mycket på det tack vare min fortkörning av livet där allt tydligen ska göras på en gång. autopilot är mer passande än trevligt.