WAKE UP SUNSHINE

ibland blir man rädd för sig själv. efter tjugo års tid som spenderats, främst med mig själv, kan man tycka att jag borde känna mig själv utan och innan. så därför borde jag känna igen vissa symptom. de som smyger sig på på morgonkvisten då väckaren ringer. jag har alltid praktiserat läran att man ska upp direkt, inte ligga kvar och känna hur skönt det är. lite som att rycka bort ett plåster, eller vaxa benen, det ska göras fort, är smärtsamt en kort stund och känns sen helt okej. fenomenet som nu börjat spöka är snoozeknappen som lovar extraminuter i sängen. jag är hooked, vilket leder till en ytters plågsam morgon då jag först känner hur skönt det är för att sen rycka upp mig ur den varma sängen. när jag väl är uppe kommer nästa smärtchock, jag är sen och måste med min trötta kropp stressa fram. kontentan är att jag lurar mig själv. lurar mig själv till en kort njutning för att sen ha en risig dag pga att jag stressade. svart på vitt ser jag hur fel det är. så med facit i handen ska jag agera. ibland behöver man helt enkel ett wake up call. med det sagt går jag nu och byter signal på alarmet.