FANTASY

linköping. stadernas stad. jag trivs så bra. innan jag packade de sista plaggen och sov sista natten i mitt flickrum kände jag ett uns av ångest. kommer jag att bli bortglömd? går livet vidare utan mig i jauret? jag kan med handen på hjärtat erkänna lite ångest och separationssvårigheter. men nu är som allt bortblåst. nolle-p öppnade dörrarna för vad som kommer att bli fyra helt underbara år. människorna är roliga och många (har aldrig förr haft en sån stor klass), festerna är inte som de på lappis och storstadslivet är riktigt underbart sen är lokaltrafik riktigt bekvämt och statstrafik som en karusell. jag älskar linköping och jag bara mår. men ibland kommer det sentimentala stunder, fast det är inget som lite bakning inte kan lösa. sen kan man tolka det hur man vill då vår frys är överfull av bakverk. men med handen på hjärtat igen så tror jag att jag skolat om lite grann, det bor nog en storstadsbrutta inom mig ändå.

Tyska SPREK

THOUGHTS FROM ARGENTINA

under gymansietiden hade jag en given roll. det var resultatet av något jag provat fram under några år. det var även resultatet av min självkänsla, självrespekt och självkännedom, en mognadsprocess. jag är en som vill ha koll på vad som händer och helst av allt hålla i pekpinnen. jag var säker i min roll och trivdes som fisken i vattnet. på universitet är allt annorlunda. de flesta har samma eller liknande mål som mig vilket gör att det helt plötsligt finns många som vill hålla i pekpinnen och hålla koll. jag har blivit uppmuntrad till att pröva på olika roller inom de grupper vi har, och jag har gett de ett ärligt försök. men innerst inne vet jag det redan. jag är en ledare. det är av naturen. visst lånar jag gärna ut min pekpinne och delar med mig av rampljuset, men jag hittar alltid tillbaka till ledarrollen. och jag trivs fortfarande som fisken i vattnet.

LET IT RAIN OVER ME

det regnar i linköping och jag kokar köttfärssås på älgfärs. just nu är anton här och just nu mår jag bra. imorgon klockan åtta har jag seminarium och på eftermiddagen kommer vår inneboende. på onsdag om en vecka åker jag hem på semester. bara för att uppdatera....

WE COULD HAVE HAD IT ALL

ni där hemma får lida. en mamma som vill veta minsta rörelse jag gör för att dämpa saknaden. en kompis som i saknad skickar kärleksförklaringar. det är så det blir när man ena dagen går på fest i lakan för att dagen efter svänga sina lurviga i en handduk. då får kontakten med hemmafolket lida. vojnevojne, som pappa sa. saknaden är stor och meningen med detta inlägg är föga. kände bara att det var dags att ge ett livstecken från söder. livet i den nya världen, där jag bara mår som den.

THE LIFETIME OF AN ANCIENT

det finns hemförsäkring och den finns drulleförsäkring. det finns även trafikförsäkring och livsförsäkring. det finns också något som jag kallar för ensamhetsförsäkring. en försäkring så att man på äldre dar inte sitter ensam. så att man har en gubbe, lika skrynklig och härdad av livet som en själv. en som man kan berätta sina historier för men bilda nya med. en gubbe som med kärlek i blicken och lite lurigt flin säger att jag är fin trots den rynkiga ansiktet och de sönderbakade händerna, att mina bullar smakar bra även när jag är för gammal för att höra äggklockan ringa. en gubbe, som håller min hand på en parkbänk och pussar mig god natt på pannan. lite som the notebook fast tvärt om.

DON´T UNDERESTIMATE THE THINGS THAT I WOULD DO

att sitta 30 mil hemifrån mitt rum i den röda villan på lugna gatan är inte direkt omvälvande. att rummet i just denna stund håller på att plockas ner i kartonger, samtidigt som jag inte närvarar och tar farväl, känns däremot världsomvälvande. det känns jobbigt och tråkigt samtidigt som det känns spännande och roligt. jag spenderar nu min sista vecka i norrland med att fritera camembert på noliamässan. på torsdag går lasset ner till södern och på tisdag åker jag själv. jag är inte hlet hundra på att jag förstår hur det är att bo ensamen. jag är helt hundra på att jag kommer att ha hemlängtan. jag hoppas att jag kommer att trivas och jag tror att jag är den administrativa typen, den som klarar av skolgång och diverse pappersarbeten. med detta sammanfattat så ser det ut som om jag, efter allt, kan klara mig rätt så bra i söder.

RIVERSIDE

NOLIA, årets händelse. vart annant år i piteå och vart annat i umeå. har blivit befodrad till att fritera camembert så kavlingen lgger nukera bakom mig. den pensionerade bagaren har gjort sitt. sju dagar kvar. nedräkningen har börjat och jag har bränt mig på kokande olja två gången. lyckan i att inse att nolia håller på i 7 dagar till.

I AM.....SASHA FIERCE

tanken har slagit mig, flera gånger om. jag är lite rädd men samtidigt lite nyfiken. rädd för att frågan får ett positivt utslag men samtidigt nyfiken på hur det skulle bli, om nu svaret blev positivt. endast tiden kan utvisa, om jag blir förändrad. behåller jag min charmiga norrlandsdialekt där jag använder du istället för dig och vice versa. eller blir jag en storstadsbo med korrekt, tråkig, enformig, vanlig svenska? tiden får utvisa men sanden i timglaset rinner fort. snart rullar lasset.

TEENAGEDREAM

har inte ens flyttat men jag har redan inrett hela lägenheten. har fixat porslin, muggar, fina koppar för besök, en soffa, en matsalsmöbel (as we speak, under målning) en mikro för alla pizzor, en bakmaskin för mina bullar och muffins, en elvisp så vi kan vispa grädde. kort sagt har vi nästan allt. finns dock en del ursäkter för att besöka ikea med släpvagn.

ha

WE COULD HAVE HAD IT PERFECT

en sommar. en sista sommar. en festival och en kärlek. en längtan och en saknad. några skratt men även några tårar. det känns att flytta hemifrån. likt carrie i satc är jag kär, i en stad. eller snarare mitt norrland. aldrig förr har jag uppskattat det så mycket som nu när det håller på att glida ur mina fingrar. låt myggen bita mig. låt solen bränna mig. låt solen skina in genom fönstret och hålla mig vaken. låt snön ligga tät överallt och låt kylan tränga in i jackan. ett är säkert; jag kommer att sakna dig.

KEY TO FREEDOM

lika plötsligt som regnet kommer gick vi från att ha ingen lägenhet till tre stycken. fint tänkte vi, då flyger vi stand-by ner till arlanda och åker tåg därifrån mot linköping. lätt som en plätt. regnet som i helgen öst ner satte dock stopp för våra planer. enda sträckan i hela sverige som fortfarande är avstängd är norrköping-linköping, vår sträcka. och det på obestämd framtid. därför går sommarens road tripp av stapeln ikväll och den bär mot linköping. på egen hand ska vi ta oss från Arvidsjaur i norr till linköping i söder, min framtida hemstad.

BET SAFE

plötsligt händer det, jag står inte längre utan bostad. en fin liten femma har nu kommit till min och min sambos ägor. på måndag åker vi ner och skriver kontrakt. då får vi det svart på vitt, att vi nu kliver in i vuxenlivet.

WILL NEVER BACK DOWN

hade jag varit en pianospelare hade jag också flyttat ut i skogen. hade jag varit en musiker hade jag också sjungit om mina egna känslor. hade jag varit författare hade jag också suttit på ett cafe med en kaffekopp så länge att den hunnit bli kall innan jag var klar med den. hade jag varit en hund hade jag också legat på rygg hela dagen och velat bli kliad på magen. nu är jag ingen pianospelare, jag bara tar kort. jag är ingen musiker med egna känslor, jag lyssnar på dem med liknande känslor som mina egna. jag är ingen författare, men jag är en jävel på uppsatser. jag är heller ingen hund som blir kliad på magen. jag är som bara tova. precis som det var tänkt och perfekt som det är.

MYCKET VATTEN HAR RUNNIT

retsen av ditt liv. skämtet om att viktor alltid hör partymusik i sitt huvud och att hela hans liv är en enda lång musikvideo. jag ser det framför mig, men i min film är det jag som innehar huvudrollen. det är jag som går längs storgatan till en glad, lätt, klämmig låt. att det är jag som sjunger timbuktus resten av ditt liv till en som gjort mitt liv till pest och pina. hur jag dansar till save the world och hela dansgolvet ger mig den ring jag förtjänar, där jag bara matar moves.

Det här är dödsdansen det är en sista chans
Det här är fem i tolv valsen på klippans kant
Det här är bom shackattack hej och sen är det slut
Så jag sätter den och njuter varenda minut

SHAME ON ME

det har varit vita dagar sen studenten. det känns i kroppen. om det börjar spelas partymusik börjar kroppen pulsera med, utan att jag tänker på det. liksom svänger med i takten. jag tror det är kroppens sätt att tala om att nu är det dags igen!

Schemat för min kvarstående tid här är fullspäckat. helgen består av jobb och är åter söndag kväll. tisdag styrs det mot IKEA (kodord för Alko). onsdagen åker 45:an ner mot östersund och storsjöyran. väl hemma igen väntar två dagar innan nolia sparkar igång. nio dagar senare är jag åter igen hemma och på tre dagar ska jag packa ner hela mitt liv och börja frakta det mot linköping. sen går startskottet, Nolle-p i två veckor. nollning. sittningar. baler. fester. Studentlivet i linköping.

I AM ON FIRE

en äppelpaj, några kaffepannor, 58 mail och 20 telefonsamtal senare har vi nu talat med hela linköping känns det som. det är en djungel att leta bostad och jag bråkar just nu med 11 000 andra studenter om den finaste lägenheten linköping har att erbjuda. inget har som hänt på den fronten, frånsett den lilla detaljen att jag skaffat mig en framtida sambo. jag är glad och lättad, nu behöver jag ju ingen hund om jag har en sambo att bossa över. jag behöver heller inte städa då mitt enda krav var att jag lagade mat och sambon städade, klappat och klart! nu fattas bara lägenheten, den minsta detaljen kvar....

BIG CITY LIGHTS

tiden bara rullar och jag är antagen vid linköping universitet. liu. 120 mil bort. hade detta varit en vanlig kväll hade jag formodligen kännt vemodet komma smygande och ännu mer sannolikt- målat satan på väggen. MEN detta är ingen vanlig kväll. jag känner en lättnad komma smygandes. jag känner att detta ordnas till det bästa, att det finns en chans för mig och linköping tillsammans. kanske rent utav en liten förälskelse.

ROAD TO LOVE

det började, helt utan min visshet, på wirens psykologilektioner. kursen lästes tillsammans med en flygklass, i den klassen gick en kille som senare skulle visa sig heta Anton Moberg (unge herr Moberg om han nu är olydig) lektionerna pågick vecka efter vecka och jag kan skamset erkänna att jag inte la märke till han över huvudtaget. wirens filosoferande tog över hela hjärnverksamheten. tiden gick och körkortet stundade nu på allvar. ute i en liten stuga på halkbanan gjorde vi tillsammans riskettan. inget mer med det kan man tycka. tyckte inte jag heller. det blev dock dags att skriva upp och där möttes vi igen. nervös som jag var skrattade jag bara när han hälsade på mig (sansade mig dock just innan hans hjärnverksamhet började varna för en knäpp brud)

det blev lördag och som vanligt samlades eliten på lappis dansgolv. där vi dansade till småtimmarna och skavsåren kom. lite oskyldigt hälsande senare och en drink i baren var det igen dags för dansgolvet. dirty dancing kan man kalla det. kvällen kallade och jag knatade hem, denna gång högst medveten om vem Anton Moberg var.

det var dags för uppkörning och åter igen lite nervös. så damp det ner ett lycka till sms, avsänade dirty dancer. med en handsvett som få skickade jag iväg ett svar och satte mig i en golf för att ta mitt körkort. allt gick som smort. jag var lycklig och gled längs storgatan med bad boys i högtalarna. ännu lyckligare blev jag dock när det åter igen var lördag kväll och lappis öppnade sina portar till dansgolvet. där dansade jag som f

å och firade mitt körkort. det dröjde inte länge innan det dök upp en till firare. vi dansade tillsammans, firandes den underbara friheten som körkortet ingav och lyckan som rusar genom kroppen vid beröring.

även denna gång kallade kvällen. grejen var den att jag nu knatade hem, dock inte till mitt hem. så hände det. det blev som jag och du, du och jag. och som en nära vän alltid påpekar, så kommer den poetiska sidan fram runt tolvslaget då man börjar bli trött men fortfarande förr pigg för att sova. just därför kändes det som om det passade att få det svart på vitt. skriva ner grunden som vi idag står på. med mannen som jag älskar, min unge herr Moberg.

PANIC AT THE DISCO

allt gick så fruktansvärt fort. såhär i efterhand får jag kolla på kort för att verkligen inse att det har hänt. gymnasiet är förbi och snart är jag en utflugen fågel. sen hinner jag inte ens flytta från lugna gatan innan frågan förs på tal; emil vill ta mitt rum. mitt egna. det vill emil ta och "självklart" säger mamma och pappa. att det går så fort att göra sig av med det som en gång var. så känns det, som om allt bara gick så fort. för fort. kommer hela livet att gå fort så jag snart sitter gammal och gaggig och tänker tillbaka på just det här. kommer de som jag lämnar bakom mig att komma ihåg mig eller blir jag den som försvann. får jag det jag vill här i livet eller var allt för gäves. åh, jag tror det är det här man kallar för mild ångestattack.

INTO THE STREETS

vart ska man riktigt börja. jag har en sommar framför mig som behöver fyllas med saker. såna där saker som man ska göra innan man flyttar hemifrån. flyttar från norrland. myggbetten är redan fixade och gahhkkon är redan bakad. hur gör jag med nakenbadet? med grilkvällen på vår altan? med fisket vid solnedgången (något jag inte kommer att göra, skulle bara vara fint på något sätt. jag och rappala) milen på cykeln. bonnbrännan. dagarna bara flyger förbi och helt plötsligt är det den 5 juli. innan jag vet ordet av är sommaren förbi, flyttlasset packat ocg redan fraktat till söder.