PANIC AT THE DISCO

allt gick så fruktansvärt fort. såhär i efterhand får jag kolla på kort för att verkligen inse att det har hänt. gymnasiet är förbi och snart är jag en utflugen fågel. sen hinner jag inte ens flytta från lugna gatan innan frågan förs på tal; emil vill ta mitt rum. mitt egna. det vill emil ta och "självklart" säger mamma och pappa. att det går så fort att göra sig av med det som en gång var. så känns det, som om allt bara gick så fort. för fort. kommer hela livet att gå fort så jag snart sitter gammal och gaggig och tänker tillbaka på just det här. kommer de som jag lämnar bakom mig att komma ihåg mig eller blir jag den som försvann. får jag det jag vill här i livet eller var allt för gäves. åh, jag tror det är det här man kallar för mild ångestattack.