2.0

oh herregud vad detta ska anses vara osmakligt. sånt här ska man ju sköta i det privata, i skymundan från omvärlden. för imagen är viktigt, det är viktigare vad andra än en själv tycker och så har det alltid varit. men jag säger screw it. jag är ensam och har så många känslor och så mycket tankar att jag tror snart jag spricker. egentligen är jag inte den som skyltar med annat än glädje och lycka, men jag måste hitta ett sätt att ta mig fram. och att skriva var väldigt skönt, då behöver jag inte oroa mig över att rösten inte ska bära.
 jag vill bara hoppa ut ur min kropp och springa iväg så långt jag bara kan och lämna allt det här bakom mig, för det äter sakta upp mig inifrån. egentligen hade mitt vanliga jag beskrivit det som fascinerande, men det finns bara ett ord som passar in och det är fruktansvärt. det är fruktansvärt hur man kan gå från att vara helt tom, inte känna något till att ha sån enorm smärta i hela kroppen att det enda jag kan tänka på är att andas, fortsätt att andas för att överleva. sen från ingenstans blir jag så fruktansvärt förbannad följt utav ledsenhet över att jag överreagerar. efter det går jag över till att bara vara helt tom igen och cykeln börjar om på nytt. det är egentligen inget märkvärdigt med detta, då jag varken är den första eller den sista vars hjärta brustit. och med tanke på vad som hänt de senaste tusen åren med teknik och de antal vars hjärta brustit lika skört som mitt eget, tycker man att det borde finnas en uppfinning som avhjälper detta.  ett litet, litet piller som tar bort allt. jag skulle kalla det för underverket. för hade det funkat, hade det verkligen varit ett under.