HEARTBEATS

jag har aldrig varit den som är bra på att säga adjö. det brukar börja med en orolig mage och sluta med ett skratt som förvrängs in till en ful grimas och sluta med att jag gråter. vet inte hur många gånger jag stått med skorna på i lisas hall och försökt skämta bort den obekväma situationen med avsked. helt plötsligt, från ingenstans, börjar det svida i ögonen och där står jag i hallen, fullt påklädd för avfärd, och gråter. avsked ska inte vara lätta. hade det varit de så hade man inte njutit lika mycket av varandras sällskap när man väl ses igen. man får vända den positiva sidan framåt och se det som ett kvitto på sina känslor. det gäller att göra det bästa av situationen. och när det inte funkar med att skämta bort sin känslor får man istället baka bort dem. baka med omtanke och skicka iväg en burk med kärlek. kanske var det min oförmåga att säga adjö. kanske var det ett sätt att visa att jag fortfarande bryr mig. det kunde inte stoppa tårarna. men det kändes bra och det är vad som i slutändan räknas.