I höstas var det jag och jens i en bil längs 95:an. Kents Ismael böjade ljuda ur högtalarna och vi började samtala om vad en
Ismael var för något. vi kom båda fram till att det var något fint, det är
fint att vara någons
Ismael. man tar på sig en börda för någon annan, bär någon annans tunga ryggsäck. man kompleterar någon. man blåser en kyss och fyller ens ofullständiga kvot.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar