jag sitter över hundra mil bort. hundra mil bort från den värld som just nu håller på att falla i bitar, vilket alldeles snart kommer att påverka även min värld. det är över hundra mil till dit jag egentligen skulle vara nu och till de enda människor jag vill vara med. telefonsamtal funkar inte så det får bli det näst bästa; att skriva. det funkar alltid hyfsat bra, så länge jag håller mig inom ramen för vad som är tillåtet att tänka på och inte. ett fotsteg utanför och jag är körd.

jag visste att dagen skulle komma och att den inte alls var långt borta. jag visste, men ändå blir jag så chockad. jag blir samtidigt så jävla förbannad att jag bara vill slå någon och hitta på ursäkter för att skrika på någon och svära som bara den. för det är inte så att man bara försvinner när lågan brinner ut. man kan inte lämna ett avtryck och sedan försvinna för att inte förvalta det. fanders förbannelse, jag vill bara skrika.

I LOVE YOU LIKA A LOVESONG

hösten, årstiden som för med sig fina färger och mysiga kvällar med ljus, filtar och goda teér. klädmässigt är det favoritårstiden. härliga murriga färger, stickade tröjor och härliga skor. hösten i norrland är ofta kort. löven blir snabbt färgade för att ännu snabbare falla till marken som underlag för snön som väntar runt hörnet. södern är helt olik. här är den härliga färgen långvarig och löven håller sig kvar ett tag till. faktum är att de fortfarande är i det gula förstadiet till fött och rost samtidigt som det ligget snö på marken hemma. det är fascinerande. till våren kommer jag att få vitsippor här lagom till påsk för att då åka hem och köra skoter. flytten till linköping var en perfekt kombination av två världar jag älskar. faktum kvarstår dock, jag har inte den blekaste om hur man klär sig. hemma var den dubbelfodrade jackan med pälskrage svaret på allt, här finns det olika svar beroende på ekvationen väderutslag+humör=typ av jacka.

GOLD DIGGER

ny kurs orsakar mos i min skalle. makroeknomi och BNP hit och inflation och kurva dit. hade detta varit gymnasiet, när jag fortfarande bodde hemma, hade jag som plåster på min ömmande hjärna skickat efter en order till H&M. nu är det ju så att jag inte bor hemma längre. för den delens skull har jag även blivit belönad med förmåner. förmåner så som att betala lägenhetshyran, handla mat, betala försäkringar, tanka bilen, internetkostnader.....allt detta har den gemensamma nämnaren kostnad/utgift. utgiften är det jag betalar i affären, kostnaden är att äta upp det jag handlade i affären, sånt som jag så fint fick lära mig på ekonomin = hushålla med knappa resurser. vuxenlivet skrattar mig och mitt CSN bidrag rått i ansiktet.

UNLOCK THE DOOR

gör min första dunder förkylning på egen hand och nu så här mitt i verksamheten så känns det som om jag vill ta det viktigaste med mig, ta tåget till sthlm och sedan hoppa på ett plan hem för att inte komma tillbaka. det är inte meningen att man ska uthärda en förkylning i klass med denna på egen hand. ingen som ger en sympati. ingen som lagar soppa eller ens springer till affären för att åtminstone köpa soppa. ingen som masserar den ömmande nacken eller kokar te. just nu känns det som för mycket begärt att få ett uns av hopp om överlevnad. såna här stunder känns det jobbigt att inte ha sina föräldrar. hade det inte varit för att jag varit så matt av denna förkylning så hade jag förmodligen släpp en tår eller två fria. för den som inte förstod så är det väldigt, väldigt, jag kan inte understryka det nog, men väldigt synd om mig.

IT IS COLD OUTSIDE

hösten börjar knacka på dörren. jag känner det på morgonen genom den virkade halsduken. jag märker det när jag tänder laporna. jag ser det på alla färger i trädkronorna och jag luktar den på morgonen. den fräscha luften som renar det gamla för att introducera det nya.

OH OH I WANT SOME MORE

det som var blad det värsta med att flytta var att lämna en vänskap kvar i jauret. den vänskapen som resulterade i en kärlek och ett band som kommer hålla ända tills skrynkliga dagar på senhösten. ett band som nu upprätthålls via facebook kommentarer och långa kvällssamtal som slutar med en lite skakig röst och snörvel. fislisa, du har en plats i mitt hjärta som ingen man någonsin kommer kunna konkurrera om. för vänskapen vi har är av den finaste sorten, jämför man med choklad skulle vi vara marabou premium dark chocolate och i tårtväg en bröllopstårta med minst femtioelva lager. vänskapen som aldrig tog slut.

MINNEN FRÅN FÖRR

vem kunde tänka sig att man i ett litet samhälle, bara 5 mil bort, skulle finna en svunnen tid. besökte Vadstena och, likt alla turister (förmodar jag), besökte vi Vadstena kloster. löven färgar sig färgglada och täcker fint det gröna gräset, ute över vättern börjar flyttfåglarna sin långa resa ner till solen och längs strandpromenaden kom en nunna och gick. "ska du egentligen finnas", var min första tanke innan jag han ångra det och börja fundera på om hon kunde höra mina tankar innan det abrupt avslutades av ett skratt och ett "är du egentligen så här dum?" (allt detta i mitt huvud, vill jag bara tillägga) det kändes som om det var fel i tiden. att jag smög upp min moderna Xperia arc för att fota medans en guds kvinna från svunna tider gled förbi i sin dräkt och huvudbonad. ibland är livet bra konstigt, lite salt och sött på samma gång som för att neutralisera allt.