23.12.10

Confessions on the dancefloor

Jag kan skämmas när jag ser på tv. Inte för det jag ser på utan för hur de som medverkar i programmet beter sig. Jag kan ärligt talat skämmas, rent ut skämmas för andras beteende på tv, även då det bara "spelas" på film.

Jag kan också sitta och skrika när jag ser på tv. Det finns inget mer frustrerande i TV-väg än när man ser en deckare. Man vet att mördaren befinner sig bakom hörnet i huset men ändå så ringer man inte efter hjälp utan man lever om som bara den och tänker" kan Rambo så kan jag". Jag blir så förbannad när man genom TV-rutan inser faran i programmet och skriker och säger att "DU MÅSTE AKTA DIG! GÅ DÄRIFRÅN!RING POLISEN!" men det som händer är precis tvärtemot; man klampar in i stugan, man för ojud, man ringer inte polisen eller väntar på hjälp. Man får lust att ringa nummerupplysningen för att få tag i ett nummer så man kan varna. Det är frustrerande TV. Sån är jag när det kommer till TV-tittande.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar