Standing my ground

Att vara envis är jobbigt. Att sedan träffa en annan som också är envis kan tendera att bli ännu jobbigare, då båda är lika säkra på att de har rätt. Då båda tycker att deras strategi är bäst. Då båda tror att just deras planer är de som kommer att funka. Är man då två personer, lika envisa båda två, kan det bli en väldigt väldigt lång diskussion. Men man måste lära sig att mötas halvvägs och kompromisa, för det finns inte en chans i hela helvetet att man alltid har rätt. Det går inte.
Men intalar man sig det hela tiden kan fallet tillbaka ner på jorden ta rätt så hårt.
Jag ångrar inte alls att jag är envis. Visst, det gör ont ibland när man inser att man har fel (händer inte alltför ofta, men det händer)fast gångerna när man istället har rätt väger upp fallen. Då man verkligen har rätt, känna självförtroendet öka och tillfredsställelsen i att ha rätt. Sen behöver man vara envis och tro på sig själv, hur fel det än kan låta i andras öron. Gör man inte det tar man sig ingenstans. Fast man kan fortfarande ha fel, det är inte att förtränga. Då gör man sig själv en björntjänst. Och jag misstänker skarpt att min envishet kommer från just dig, så skyll dig själv när jag blir som en finne i baken och ska ge mig in på diskuterarstårket. Fast det kan varaa ganska underhållande också, ibland.