FADE INTO DARKNESS

den där skamliga saken som hände härom veckan, skulle jag aldrig berätta om det inte vore för att någon annan berördes av den. jag gör, enlig mig själv, sällan fel. när man då väl för det bekräftat, att det ibland kan bli fel tar det väldigt hårt. så lyssna nu noga, det här kommer inte ofta:

det blev tisdag och jag skulle åka hem till norrland. för att jag skulle åka tidigare än planerat så var jag tvungen att lämna in några arbeten på skolan innan avresa. så jag tog bilen och körde iväg. det var en fin morgon, och på radion så spelades Aviccis fade into to darkness och jag sjöng med i högsta hugg, växlade upp i femman och rätt som det var stod jag plötsligt på campusparkeringen. självklart fanns det inte en enda ledig parkering. pulsen ökade och jag sneglade på klockan, fan nu brinner det i skogen om du ska hinna med bussen till tåget till planet till mamma, hann ja tänka. tur som få förunnas hittade jag en parkering. parkade saaben fort som rackarn och sprang in med min uppsats. till saken hör den att en del parkeringar på campus måste man betala för, och de är de som står närmast entrén. nöjd som få över att inte behöva gå så långt, för att jag parkerade nära entrén, gick jag tillbaka ut i bilen, satte mig och vred på tändningen när lappen fångade mitt öga. under vänster vindrutetorkare satt den. den gula lappen signerad lapplisa som kom att kosta mig 400 kr istället för de 3 kr jag skulle ha betalt för parkeringen.

BETTER IN TIME

om en vecka ska en skrivuppgift vara inne. uppgiften är på 5000 ord vilket gör den större än mitt PA-arbete. och så sitter jag i norrland. hemma på lugna gatan i min säng och bara filliderar och mår. jag tar mig inte för skrivandet riktigt än, även fast jag kan känna av lite panik. men jag arbetar bäst under stress och i mitt lugna jag på sängen så utövar jag förarbetet. snart är det dags, men bara snart. först ska jag dricka kaffe i lugn och ro.

VART JAG MIG I VÄRLDEN VÄNDER

jag delar gärna med mig och lägger ner mig själv i många andra människor, på ett bra sätt vill jag gärna tro. det blir då jobbigt när jag bryter ner mitt hjärta och lämnar en bit åt alla nära och kära. lämnar en liten bit här och en liten bit där. jag gör det så gärna och ångrar ingenting. men ibland, när man inser hur väl man är involverad i andras liv, då blir det jobbigt när det börjar gå dåligt får den. sitt "skötebarn".

ROSES ARE RED AND VIOLETS ARE BLUE

en värld har rasat samma för mig idag. något som varit självklart för mig sedan små flickben, sedan man började fantisera om den där vita tyllbakelsen och lekte mamma, pappa, barn. jag skyller det på alla kärleksfilmer som finns. jag skyller min sammandrabbning då dom, kärleksfilmerna. jag har, sedan flickeben levt i en värld där jag varit helt säker på att när mannen friar, så görs det romantiskt eller åtminstone roligt, något att minnas. jag har då även haft det väldigt klart för mig att att det enbart kvinnan som får ringen, varför skulle mannen köpa en åt sig själv också? när man då sedan gifter sig, det är då mannen får sin ring, för så är det ju på filmerna. där kom dock verkligheten in och satte stopp för allt. för tydligen, så enas man om att man ska förlova sig och sedan skaffar man ring tillsammans. sen får enbart kvinnan ring i kyrkan. men i vilken film är det så? en hel värld har rasat samman för mig. turen var den att mamma idag förklarade hur det gick till, så att jag nu inte får en chock då dagen kommer och diskussionen om förlovning kommer på tal istället för ett knäande på en restaurang eller ring i min tårta.

WE WERE SITTING ON TOP OF THE WORLD

det är härligt, hur man kan lämna ett liv för att åka iväg till ett annat. sen är det minst lika härligt att återvända till det lämnade livet. allt är som vanligt. husen står där de alltid stått och man hälsar som vanligt på allt som rör sig. efter lite artighetsfraser så som "vad gör du nu då" och "ja men ,hu trivs du då?" så var allt som vanligt. samma speedade tonläge när man berättar om det nyaste och samma miner när man hör om det överraskande. det är fantastiskt hur man kan lämna allt för en stund och sedan återvända och allt är precis som det alltid varit. precis som om man aldrig ens for iväg. att man kan komma hem till en johanna i en röd volvo och återuppta det som man en gång lämnades öppet.

imorgon sätter jag mig på ett plan som flyger mig hem till jauret. hur fint linkan än må vara så är arvidsjaur alltid "hemma" för mig. jag ska även åka till daikan för att ta upp kontakten med älgstråket 1. jag och bössan hoppas på fint väder, bettan och jag. sen är det även dags för en uppdatering på skvallerfronten. jag är ingen skvallertacka så men det finns inget som klår en kväll med tjejerna, något att tugga på och prat om vad som händer, det senaste, nyaste, hetaste skvallret. något säger mig dock att den tiden börjar vara förbi för att istället lämna plats för mer vuxna frågor så som vad gör du nu för tiden och kommentarer så som men gud vad länge sedan man såg dig!

Detta inlägg dediceras till Lisa Johansson, min bästaste kompis.

FANTASY

linköping. stadernas stad. jag trivs så bra. innan jag packade de sista plaggen och sov sista natten i mitt flickrum kände jag ett uns av ångest. kommer jag att bli bortglömd? går livet vidare utan mig i jauret? jag kan med handen på hjärtat erkänna lite ångest och separationssvårigheter. men nu är som allt bortblåst. nolle-p öppnade dörrarna för vad som kommer att bli fyra helt underbara år. människorna är roliga och många (har aldrig förr haft en sån stor klass), festerna är inte som de på lappis och storstadslivet är riktigt underbart sen är lokaltrafik riktigt bekvämt och statstrafik som en karusell. jag älskar linköping och jag bara mår. men ibland kommer det sentimentala stunder, fast det är inget som lite bakning inte kan lösa. sen kan man tolka det hur man vill då vår frys är överfull av bakverk. men med handen på hjärtat igen så tror jag att jag skolat om lite grann, det bor nog en storstadsbrutta inom mig ändå.

Tyska SPREK

THOUGHTS FROM ARGENTINA

under gymansietiden hade jag en given roll. det var resultatet av något jag provat fram under några år. det var även resultatet av min självkänsla, självrespekt och självkännedom, en mognadsprocess. jag är en som vill ha koll på vad som händer och helst av allt hålla i pekpinnen. jag var säker i min roll och trivdes som fisken i vattnet. på universitet är allt annorlunda. de flesta har samma eller liknande mål som mig vilket gör att det helt plötsligt finns många som vill hålla i pekpinnen och hålla koll. jag har blivit uppmuntrad till att pröva på olika roller inom de grupper vi har, och jag har gett de ett ärligt försök. men innerst inne vet jag det redan. jag är en ledare. det är av naturen. visst lånar jag gärna ut min pekpinne och delar med mig av rampljuset, men jag hittar alltid tillbaka till ledarrollen. och jag trivs fortfarande som fisken i vattnet.

LET IT RAIN OVER ME

det regnar i linköping och jag kokar köttfärssås på älgfärs. just nu är anton här och just nu mår jag bra. imorgon klockan åtta har jag seminarium och på eftermiddagen kommer vår inneboende. på onsdag om en vecka åker jag hem på semester. bara för att uppdatera....

WE COULD HAVE HAD IT ALL

ni där hemma får lida. en mamma som vill veta minsta rörelse jag gör för att dämpa saknaden. en kompis som i saknad skickar kärleksförklaringar. det är så det blir när man ena dagen går på fest i lakan för att dagen efter svänga sina lurviga i en handduk. då får kontakten med hemmafolket lida. vojnevojne, som pappa sa. saknaden är stor och meningen med detta inlägg är föga. kände bara att det var dags att ge ett livstecken från söder. livet i den nya världen, där jag bara mår som den.