hade jag fått förfrågan om jag skulle vilja göra om min student skulle jag förmodligen svara nej. med tanke på att det var, i alla fall hittills, de bästa veckorna i mitt liv kan man tycka det är lite märkligt att jag skulle svara nej. jag var så levande, så lycklig, så oerhört full och hög på vad livet hade att erbjuda. så himla lycklig att jag, förmodligen, inte ens skulle märka av om det började regna på mig. för om sanningen ska fram så var det så himla kul, det var solsken i veckorna långa, det var sena kvällar och tidiga morgnar, brännbollsspel och kubb, fulsång och skön operett. det var skratt och det var tårar av glädje. det var ett liv sammanfattat i tre korta år, det var slutet på en era. just därför skulle jag, respektfullt, tacka nej till ytterligare en student. för de var engångsföreteelsen som gjorde den så speciell. det var tanken på att det snart är slut som fick alla att njuta så mycket och det var det fina i kärleken som gjorde det så speciellt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar