det var som om att jag igår togs ner till marken igen. efter ett för långt besök uppe bland molnen. det är verkligen där jag känner mig som bäst. när jag får prestera på topp och sen njuta av resultatet. men igår togs jag ner på marken igen. det kända faktum att livet endast är på lån och hänger i en skör tråd gjorde sig igår påminnt. men jag förstår inte riktigt ändå. jag läste om det i tidningen, hörde det över telefonen, såg mamma i ögonen när hon berättade och jag grät i soffan. det gick ändå inte att förstå att man bara kan försvinna. för ca 3,5 år sedan dog en mycket nära vän och släkting. det var första gången jag mötte döden och det tog hårt på mig. jag grät i massor. och när jag skulle sova lät jag tv:n vara på. det var en trygghet i att ha röster och ljud runt om sig. det var första gången och jag var medveten om vad som skulle hända. det gjorde så klart inte saken bättre men var lättare att förstå.

på kemin i ettan fick vi lära oss att inget försvinner. eldar man plast försvinner det inte. det omvandlas, men finns fortfarande kvar. om nu plasten inte försvinner, hur kan då en människa försvinna? hur kan man inte existera längre? jag skulle kunna grubbla i evigheter över förslusten. för det är just den som gör så ont. förlusten av en vän. förlusten av alla de minnen som man i framtiden skulle skaffa sig tillsammans. det är just det som gör så ont. att inse det tunga faktum att man inte ses igen. men livet går vidare. det måste gå vidare. för tåget väntar inte på passagerare. det är passageraren som får vänta på tåget. men man går verkligen vidare. man måste bara tillåta sig själv att sörja lite först. sen är man redo för tåget.